Implantatresan

Implantatresan började med ett enkelt konstaterande: Jag gnisslade tänder. Det kunde hända att jag vaknade upp och spottade ut en tandflisa. Bit för bit förstörde jag dem. Och de mig. Jag minns första gången jag drog mig för att skratta. Jag ville inte visa, ja, skam är väl ordet. De allt sämre tänderna påverkade mitt umgänge med vännerna, de hämmade mitt jobb där jag bland annat höll föredrag – den som drar sig för att skratta och prata blir till slut en halv människa. Och maten! Jag kunde inte äta vad jag ville, jag tappade i vikt, att bita i ett äpple var en omöjlighet. Nä, det var riktigt jobbigt, fy fasen.

Ta ut kvarvarande tänder

Till slut gjorde jag det jag borde gjort långt tidigare. Jag pratade med Johan och han föreslog att vi skulle ta ut de kvarvarande tänderna i överkäken, för att sedan sätta en hel brygga. Jag övervägde förslaget, räknade på kostnaden, för att en dag komma till beslutet: Jag skaffar implantat!

Mina fina gamla tänder

Johan berättade ingående vad som väntade. Jag kände inte så mycket oro, självklart fanns det lite ängslan i kroppen, men mer för slutresultatet än för själva smärtan. Fast allra mest kände jag förväntan. Utifrån ett bröllopskort, där jag skrattade och mina tänder syntes väl, återskapade Johan mina förlorade tänder. Och bilden av hur det skulle kunna bli fick mig mer att längta än att bäva. Dessutom är Johan så himla positiv vilket hjälpte, jag kallar honom inte för inte den sjungande tandläkaren.

Ingen smärta, bara vibrationer

Sedan körde vi igång. Först tog Johan ut de skadade tänderna, det var faktiskt det enda som gjorde lite ont. Därefter träffade jag Lars som satte fast implantat i käkbenet. Tack vare bedövningen kände jag ingen smärta, bara lite vibrationer av själva borrandet. Under tiden skruvarna läkte fast fick jag en provisorisk lösgom. Det var sådär kul, men läkningen gick snabbt och så kom dagen då jag skulle få mina tänder tillbaka.

Implantatresan gick bra

De sitter som ett smäck! Det var min första tanke. Som om jag alltid haft dem. Och i spegeln såg jag ett leende jag inte sett på länge. Implantatresan var slut. Nu har det gått tre år och det enda jag ångrar är att jag inte gjorde det tidigare. Jag kan äta vad jag vill, jag kan skratta och prata precis som förr. Ja, det låter säkert klyschigt men jag fick en del av mig själv tillbaka.

Marie-Louise Jansson, 69 år